Me (ihanat!), 2022

 

Breaking Through, 2021

The Sound of Color, 2021

 

Min hemsida!

 

NY HEMSIDA!

Min konst presenteras på hemsidan under adressen https://www.raimo-mattsson.com/  Taiteeni esitetään kotisivullani: https://www.raimo-mattsson.com/ 

Villfarelse/Harha

Villfarelse/Harha, 2021

Jag är fånge i det figurativa målandet. Jag har försökt slå mig ut bara för att få upptäcka misslyckanden. Jag har försökt med färgade fält, med sprut och stänk, jag har försökt hitta en väg via känsla och intuition, men förgäves.

En nära vän föreslog att jag skulle måla mer abstrakt. Varför ska det vara så svårt? Det slutar alltid med att jag hittar något figurativt, något som får tanken att stanna upp och lugna sig. Kanske gör jag det just därför, så att tanken lugnar sig. 

Man är sällan fri då man målar figurer och föreställande målningar. Det är en kamp. Man fångas så lätt i det man avbildar, inte i idén av det man återger. Men är friheten målet? När man frångår det figurativa och gömmer sin avsikt i det abstrakta, så går man så lätt vilse och det kan vara svårt att hitta tillbaka till det man sökte, avsikten, ursprunget. Söker man svaret hos de gamla mästarna blir det bara plagiat, söker man i sin närhet är det stöld. Men det man stjäl måste man forma om så att det blir, i det närmaste, omöjligt att känna igen.

Träd & sjöbodar/Puita & venevajoja

Träden/Puut, 2021

Sjöbodar/Venevajoja, 2021

Två svartvita målningar klara igår. Träd och sjöbodar. Ljuset i dem gör att det inte skapas några skuggor att tala om.  Trädets lövverk viskar något som vi känner igen och som vi vill ha. Men det behåller sin hemlighet. Tankarna flyger som myggen en sommarafton när solen är på väg ner. Nu är det inte sommar, det är ett vått och slaskigt januari.

Jag försöker minnas orsaken till att jag målat dessa målningar. Kanske hör de ihop, kanske är det en helhet. Kanske är det ett testamente, det som jag blivit, ett resultat av min historia: träden och sjöbodarna. Det finns ingen sol som värmer färger i mina målningar, inte i ett slaskigt januari. 

Vi/Me

Vi/Me, 2021

Någonstans mellan “jag” och “vi” ligger det fruktbara mötet som skapar min konst. Ibland ett glatt och överraskande återseende, ibland avstånd och främlingskap. I min målning vill jag nå ända fram. Jag vill teckna några fotsteg, avtryck av tid och möda. Låta en aning om mörker och ljus växa fram just tillräckligt för att belysa nästa steg. En aning om det oanade, vart vi är på väg.

Ensam-Fri/Yksin-Vapaa

Ensam och fri/Yksin ja vapaa, 2021

Framför en målning är du ensam. Den når dig inte ifall du inte släpper taget om din egen berättelse, historien, framtiden. I ensamhet och tystnad börjar bilden viska till dig. Det är inte ord, det är inte känslor. Det är de lätta andetagen som ingen hör, det totala uppvaknandet som genomlyser hela ditt inre och som inte längre går att förneka eller radera. Plötsligt är du fri i din ensamhet, den kraftfulla och sanna. Den ensamhet som bygger din väg i livet.

Vår färd/Matkamme

Vår färd/Matkamme, 2021

Hon i rött, han i vitt. Den långa vägen de färdats tillsammans är nu en självklar historia. Det känns oviktigt att fråga varifrån de kommer, eller vart de är på väg. Svaret är uppenbart. Hon i rött - det varma, pulsernade blodet. Den kärlek som en gång väcktes har mognat till övervärdslig vänskap och tillit. Han i vitt, han har aldrig haft annat än henne för ögonen. Han längtar, hur nära hon än är. Han finns där, för evigt, snett bakom henne, varje vaket ögonblick bara för att försäkra sig om att hon inte är en dröm. Han längtar, men saknar ingenting.

Tre systrar/Kolme siskoa

Tre systrar/Kolme siskoa, 2021 

Tro, hopp och kärlek. De slanka figurerna lutar sig naturligtvis varsamt i olika riktningar. Längtan, saknad, kanske svårmod eller förlägenhet. Återigen en självklar styrka i de ensamma, strävande figurerna. Varma, ombonade färger. Den svaga texturen i klädnaden vittnar om självkänslans pansar. Stark, säker och obeveklig.

Tre obevekliga/Kolme säälimätöntä

 

Tre obevekliga/Kolme säälimätönta, 2021 (90cmx90cm)

Den torra glansen ligger som en hinna över målningen. De tre stirrar utan blick rakt in i åskådaren. De vita fälten bäddar in det verkliga  i en dröm. Den naturliga kraften, vilsamt i en ordnad linje, utan trots eller hot. Vad vill jag med mina tjurar? Det talar om något bestående, orubbligt, ingen längtan, ingen saknad, inget då eller nu. De kraftfulla djuren väger lätt, svävar över det uttalade, de tillrättalagda självklarheterna. Kanske väntar en överraskning.